Fram till frontlinjen, och in på konferensen - Frida Fart beskriver hur det är att besöka en vetenskaplig konferens!

Välkommen till frontlinjen,

Frontlinjen, där det senaste nytt uppdagas. Här presenterar folk ivrigt och nervöst sina arbeten som de har spenderat år av timmar, helger och nätter för att gräva fram för att nu, kanske för första gången, presentera det för allmänheten. Vissa, har gjort liknande många gånger förr, vissa i flera decennier – veteranerna. Medan andra kanske är här för första gången och knappt vet hur man beter sig här på frontlinjen och nervöst går omkring i de enorma lokalerna bland de tusentals andra som är här och försöker att inte verka alltför bortkommen.

Mitt namn är Frida Fart, som för två år började ta mig an denna fascinerande forskningsvärld, som nu stiger in på forskarnas frontlinje – konferenserna. Om ni har följt denna blogg, så kanske ni känner igen mig från senaste inlägget på min första konferens utomlands, Food for Healthy Ageing, där jag med klapprande hjärta tog mig upp på scenen och för första gången muntligt presenterade mina egna resultat (observera, liksom i krig, så är ens egna insatser bara en del av ens grupp insatser där man tillsammans tar sig framåt i en gemensam ansats, men där man alltid betraktar vägen framåt ur sina egna ögon).

Under konferensen så kommer ett flertal personer att presentera sina resultat, antingen inbjudna eller accepterade av kommittén som då på ett sätt eller annat, ansett att det är en forskning som är värd att presenteras och diskuteras. Ett krav är dock att det ska vara ny kunskap, detta ska vara det senaste. Detta innebär, att när man åker dit vet man inte riktigt vad man kan förvänta sig, vad är det som är nytt? Vad har folk hittat?

När man väl är på plats så börjar ett flerdagars-maraton. Man går från föreläsning till föreläsning, timma efter timma, med korta pauser för fika och lunch där man kan prata och diskutera med de som är närvarande och knyta kontakter. Vanligtvis hinner man inte mer än att hämta andan, ta en kopp kaffe och gå på toa innan man skyndar iväg till nästa föreläsning. Information flödar, folk tar bilder och anteckningar för att försöka komma ihåg allt. Har man dessutom en presentation att hålla, så går man spänt och går igenom sin presentation till och från i huvudet innan det ögonblicket sker. Vad ska man säga, hur, vilken ton, prata långsamt, sluddra inte, uttala rätt med mera.

 Men det är efter en presentation som det händer. Tankar väcks och diskussioner kan födas. Det är här, man känner att man faktiskt kommer framåt – det är här vi kan pressa frontlinjen lite till. Vad har man inte tänkt på? Vad kan man göra mer? Vart ska vi gå härnäst? Vad är viktigt, som man inte själv redan sett? Vi kan ta hjälp och tänka tillsammans, visa intresse, entusiasm och idéer som man kan ta med sig hem för att fortsätta forskningen på sin egen front.

Samlade, är vi tusentals personer som alla vill framåt och det är här, på konferensen, som vi både börjar och slutar.

Frida Fart, doktorand, presenterade sin forskning på den internatonella konferensen ESPEN i Madrid, Spanien, 2018